Måste man prata om sin barndom?

Många som söker hjälp för upplevda problem i det dagliga livet undrar om det är nödvändigt att gräva i sådant som redan varit. Att vilja se framåt och hantera det som sker här och nu är en sund inställning som även jag delar och ibland är korrigering av tankemönster eller förändringar i vardagssituationer möjliga att genomföra genom medvetenhet och nyinlärning. 

Men om förändring är svårt behöver vi undersöka hur det beskrivna problemet kan ha uppstått och vad det kan ha haft för funktion. Beteenden, tankar eller känslor i nuet som är svåra att förstå eller hinder för förändring kan handla om tidiga erfarenheter av omvärlden och anpassningar som från början varit nödvändiga i den miljö du befann dig i.

Hjärnan fungerar på så sätt att allt som uppfattas processas och jämförs med sådant vi har tidigare erfarenheter av utan att vi ens är medvetna om det. Så mycket som möjligt automatiseras för att vi ens ska kunna koordinera rörelser i det dagliga livet. Tänk om vi hade varit medvetna om varenda signal hjärnan uppfattar från alla sinnesorgan och varenda signal den i sin tur ger tillbaka i form av instruktioner till kroppens alla delar!

Uppdatering av tidigt ritade kartor 

Hjärnan utvecklas väldigt fort under de första åren och en nyfödd kan till en början inte skilja på sina affekter utan påkallar omsorgspersonens uppmärksamhet genom att skrika när kroppen signalerar obehag. Genom regelbunden respons från omsorgspersonerna får sedan de olika signalerna från kroppen betydelse och erfarenheter byggs upp. Vi lär oss:

  • Om vi kan förvänta oss att bli hörda i våra behov 
  • Att koppla olika upplevelser och vad de betyder utifrån vilket agerande från omsorgspersonen det ger upphov till
  • Vilka behov som kan uttryckas utan att riskera närheten till omsorgspersonen
  • Vilka beteenden som ökar chansen att få närhet av omsorgspersonen

Det är inte bara fysiologiska behov som anknytningspersonerna uppfyller, utan människor behöver sina mentala tillstånd speglade för att kunna bli medvetna om vilka vi är, vad vi upplever och hur vi uppfattas av andra. I en tillräckligt lyhörd miljö kommer erfarenheterna med tiden lära oss: 

  • Vilka känslor som hör ihop med signalerna från kroppen
  • Kopplingen mellan mina inre upplevelser, känslor och behov 
  • Om jag uttrycker mina behov kommer viktiga människor omkring mig finnas kvar och även försöka tillgodose dem

Ofta är det så att föräldrar har egna omedvetna kartor för hur relationer går till som också är förenade med tidigt inlärda regler för överlevnad. Därför har vi alla större eller mindre bitar av kartan som under livets gång vilseleder snarare än hjälper. 

Vissa sinnesförnimmelser eller signaler kanske har inneburit att obehag ökat istället för att minska när det uttryckts. En lösning kan då vara att anpassa uttrycken för de signalerna eller automatiskt sortera ut dem innan de når medvetandet. Om respons från omgivningen varit oförutsägbar kan förmågan att läsa av andra och anpassa sig därefter varit nödvändig.

Det som utgör hot mot överlevnaden för ett spädbarn som är beroende av närheten till omsorgspersonerna gäller oftast inte för en vuxen individ. Eftersom tidigt inlärda mönster sällan är medvetna och förväntningar på omvärlden har en tendens att leda till beteenden som bekräftar föreställningarna fortsätter vi följa den tidiga kartan. 

Genom att undersöka det som idag upplevs som ett problem är det möjligt att upptäcka om det handlar om delar av utgångna kartor och rita om dem så de passar bättre i din nuvarande situation.