Det är inte alltid så lätt att uppfatta självkritiska tankar, ibland finns de bara där som ett bakgrundsbrus. Likväl styr de både känslor och beteenden, men tyvärr inte alltid i den riktning som är mest effektiv eller tar oss dit vi egentligen vill.
Den inre rösten kan vara kritisk, dömande, krävande eller stödjande beroende på inlärning och tidigare erfarenheter. En dömande och kritisk inre röst är som att bära med sig en mobbare på axeln. Eller kanske bär du med dig en slavdrivare som aldrig blir nöjd och som manar dig att ständigt jobba hårdare.
Självpratet sker ofta automatiskt och har kanske fyllt någon funktion en gång i tiden, men som många andra automatiska inställningar missar vi att uppdatera även om programmet inte längre är till nytta.
Det ursprungliga syftet var kanske att skydda dig och hjälpa dig anpassa beteende och behov utifrån hur viktiga personer i din omgivning behandlade dig. Om du till exempel ofta blev avvisad eller kritiserad när du var stolt över dig själv eller ville bli sedd kanske din inre röst ger dig kommentarer som hindrar dig från att bli för självsäker.
För att kunna ändra självkritiken behöver dess ursprungliga funktion granskas och ifrågasättas. Om hotet inte längre existerar fyller inte heller skyddet någon funktion och först då vågar vi släppa det.
- Stanna upp och observera din inre röst, nyfiket, som en forskare. Vad har den för tonfall? Vad ger den dig för känsla?
- Vad får du för impuls, vilken handling ger den upphov till?
- Tänkt dig nu att den inre rösten inte finns. Vad skulle du göra om du inte hörde självkritiken?
- Vad tänker du att konsekvensen skulle bli om du inte hindrades av din inre röst? Vad fruktar du skulle hända?
I svaret kanske just din inre kritikers ursprungsfunktion finns. Är den fortfarande nödvändig?