Någon
Hopplöst förvirrad fastän ändå klar någonstans
Folk samlar stenar jag samlar sand
Alla mina korn skall jag ge till någon nån dag
Vill du vara någon idag
Mänskligheten är ett skepp som dras mot en kant
Landar utanför kartan ibland
Det har jag sett i min sand
Det finns så mycket som jag aldrig förstår
Varför måla svart mot vitt när färger finns
Jag har tid och det är allt jag har
Så jag frågar vill du vara någon idag
Vill du vara någon idag
Herr Jonsson
Har du sett herr Jonsson? Den grabben e schizofren
Talar ut med självaste fan, om natten
Om du bara visste hur det hela ligger till
En psykosraket flyger vart den vill
Jag landar upp och ned ibland, i mellanrummets låtsasland
Har du sett herr Jonsson? Har han sett sig själv
Mörkret under täcket, ser ljuset bortom räcket
Om du bara visste hur det hela ligger till
En psykosraket flyger vart den vill
Ur boken:
”…Unge Herr Jonsson tar sig an utmaningen att sova ut psykosen som ligger och lurar under ytan. Där växer den till sig dag för dag, ända tills den blir en del av mig, den blir mitt jag. Själv blir jag rädd och finner mig oerhört liten i ett större sammanhang. Vad som händer förstår jag inte. Eftersom jag slutar sova normalt har jag mikrosömn lite då och då. Skolan går trots allt ganska bra, frånsett att jag blir lite mer lättirriterad allteftersom huvudvärken smyger sig på. Det enda som verkar ha någon som helst effekt är att dricka tills jag inte minns någonting och vaknar upp i dekadens någonstans. Så var min student. Så var herr Jonssons dans. Pratade inte med nån, försvann in i tomhetens hål.
Just då brydde jag mig inte heller, skämdes inte, ville bara vara någon annanstans ett tag och slippa mitt miserabla jag. Likt en robot tog jag mig in en spårvagn. Där mötte jag en från mitt nya jobb som guidade mig till Partille, där jag hade mitt uppehälle. Ty jag hade tagit över min mormor och morfars lägenhet. Där var mitt imperium. Vaknade upp dagen efter alldeles harmonisk och tillfreds. Skönt att studenthelvetet är över. Jag börjar jobba med detsamma. Bakar kakor och tar med till jobbet, plöjer igenom böcker. Minns att jag ligger i sängen några dagar. Gjorde ju inget när jag ändå var ledig, så tänker jag nu, så tänkte jag då.
Oundvikligen måste jag så småningom gå upp ur sängen och tar mig till närmaste apotek. Kvinnan vid disken tittar förundrat på mig och undrar vad som händer. Jag förklarar att jag legat i min säng, huvudet bultar och att jag svettas som en gris. Hon förkunnar att jag har vätskebrist. Det var ohyggligt varmt vid den här tiden, tiden är efterbliven och jag själv likadan. Både då som nu. Efter att ha druckit ohyggliga mängder vatten så att man hör ett mindre hav beredas i mitt inre, är det lagom tills jobbet börjar igen, som om inget har hänt. Ingen vet, ingen behöver någonsin få veta vad jag har för mig ibland på livets rand…”