Vän med fienden inuti
Inledning
Vad var det som fick mig att öppna den stängda dörren till det förflutna och påbörja en process som skulle komma att ta mer kraft än jag kunnat förutse, dessutom i ett livsskede då mycket kändes osäkert? Många gånger tänkte jag att det kanske hade varit bättre att vänta och köra på som vanligt ett par år till. Men vissa val vi gör kanske väljer sig själva.
En rad inbördes oberoende händelser ledde till att det var nödvändigt med förändring. Framför allt tror jag det var kroppen som sa ifrån.
Hård träning har sedan trettioårsåldern varit min ventil och botemedel mot allt.
För mig ersatte träningen sämre alternativ under många år. Den räddade mitt liv, men stressen och bristen på återhämtning höll till slut på att ta livet av mig. Även det i grunden hälsosamma kan bli destruktivt.
Min livlina blev ett missbruk när jag slutade lyssna på kroppen och tränade mig igenom både skador och sjukdom. Jag skyllde på höga mål, men drivkraften var tvånget att fly från mig själv.
Hälsan sattes åt sidan. Barnen sattes åt sidan. Så länge skadorna var hanterbara och livet i övrigt flöt på fungerade min strategi och jag var nöjd med min livsstil. För att vilja förändring måste status quo först bli ohållbart. Och precis som mina tidigare strategier ökade insatsen. Mer och mer krävdes för att hålla undan för det som jagade mig.
Hur fort jag än sprang var det någonting hotfullt som flåsade mig i nacken.
I slutet av 2014 fick jag en akut stressreaktion.
För mig som levt med en inre stress hela livet, som ett normaltillstånd, och alltid löst problem genom att köra på ännu hårdare behövde kroppen larma rejält innan jag ville inse det andra redan sett och försökt tala om för mig.
Händerna vägrade göra som jag ville, hjärnan blev stundtals helt avstängd, jag körde vilse även i kända trakter, tappade orden i sammanhang jag tidigare haft full koll på och vaknade med hjärtklappning allt tidigare på småtimmarna.
Det var som om stålkvinna-kostymen, mitt skydd i form av upplevd fysisk styrka, sprack i sömmarna. Jag orkade inte längre springa ifrån mig själv.
Är det då man av självbevarelsedrift börjar leta efter stöd hos andra?
Jag hittade en vän som jag kunde prata med om allt. För mig som haft få nära vänner var det så ovant och befriande att bli sedd och accepterad för den jag var och inte för vad jag gjorde att jag började läcka ur mig delar av min historia och plötsligt brast fördämningen. Minnen och känslor som varit begravda i åratal vällde fram.
Vid samma tidpunkt och av andra orsaker uppstod en anledning att söka professionell hjälp och jag valde en terapeut jag kände sedan innan. Hon skulle förstå mitt spretiga sätt att tänka och kommunicera. Att bli missförstådd är min starkaste trigger.
Samtalen, som från början var tänkt bli några stycken, öppnade fler dammluckor. Ett hopp väcktes om att efter alla dessa år äntligen få den hjälp jag sökt efter och egentligen behövt i min ungdom, men som jag för länge sedan konstaterat som omöjlig att få.
Tänk om det var möjligt att hitta svar och få hjälp mot den ångest jag burit inom mig i hela mitt liv och som raderat mina ungdomsår. Jag var tvungen att ta chansen.
Kapitel 1 – Vad händer om man stannar upp?
Den frågan fick jag under mitt första terapisamtal. Några veckor senare började jag plocka fram mina minnen. Min skam. En hel helg satt jag och skrev.
Jag skrev om femton år i helvetet. Texterna skickade jag till min vän. Och till terapeuten.
Jag skrev som avslutning att jag fortfarande var vilsen och att jag höll på att gå sönder. Bokstavligen genom att jag tränade sönder min kropp och bildligt eftersom jag upplevde att den rustning jag haft som skydd mot sorg och smärta började spricka. Terapeuten föreslog fler samtal och vi misstänkte nog båda att det kunde bli en lång process.
För att strukturera mina tankar och hjälpa mig själv till bättre förståelse av vad som skedde skrev jag regelbundet om vad som hände inuti mig. Den här boken baseras på anteckningarna under terapiprocessen. Det är ett inifrånperspektiv samtidigt som jag ibland växlar till förklaringsmodeller, eftersom jag själv arbetar som samtalsterapeut.
Men först en kort bakgrund.
Femton år i varje liv
Det var de första orden jag skrev, som sedan skulle bli många tusen.
Olika liv. De första femton åren, uppväxten, som formade bilden av mig själv, de viktiga åren som formar oss alla. Och som för mig utgjorde grunden till följande femton år. Femton års helvete.
Mellan trettio och fyrtiofem levde jag som vore jag återuppstånden. Med tillfälligt uppehållstillstånd i livet och normaliteten men ständigt sökande, jagande och osäker på om jag uppfattat verkligheten rätt eller om jag fortfarande inte löst koden. Iklädd rustning och med dörren bakåt stängd och låst.
Jagad av en inre stress som till en del handlade om femton förlorade år som måste tas igen genom att leva på max hela tiden. Och en strävan att återupprätta en självkänsla körd i botten. Jag var längst ner. Kan man komma högst upp?
Nu, vid tidpunkten för bokens början, ytterligare en femtonårsgräns. Vilken vändning skulle livet ta? Förvirrad. Jag gillar ju mitt liv som det är nu. Jag har allt. Mer än jag någonsin trodde jag kunde få.
Jag har vänner. Jag är till och med respekterad. För det mesta mår jag ganska bra.
Varför måste jag öppna den här jävla dörren?
Processen är igång
Brev: Reflektioner efter första samtalet: Vid frågan om hur det känns i kroppen kan jag bara svara att den är spänd. Jag håller ihop mig själv. För det är så jag alltid har gjort.
Jag stoppar mig själv när en känsla hotar att dyka upp genom att jag hör tvivlet i form av en inre domare. Dina känslor är inte äkta. Du hittar bara på dem. Den inre kritikern låter så. Och den som tar emot upprepar hela tiden samma ord. Förlåt.
Det har aldrig varit någon idé att känna. För att känna måste det finnas tillit till att någon kan ta emot känslorna. Barn som blir ledsna eller slår sig kan hålla emot gråten en hel dag. När barnet kommer hem till en trygg person kan gråten komma, ibland flera timmar efteråt. När jag varit ledsen har jag hållit gråten inom mig men aldrig upplevt att jag kommit hem.
Så den har stannat där i alla år.
Jag försöker svara på frågan vad jag känner när jag berättar om att inte bli förstådd, när det blev fel fast jag försökte göra rätt. Men jag kan inte känna känslan och vet faktiskt inte riktigt vilken känsla som hör ihop med detta. Jag tappar tråden och huvudet blir blankt.
Ett par år senare ska jag komma på vad de där korta stunderna av förvirring är för något.