Smakprov

1994

Restad gård.

För mig känt som historiskt residens för kroniskt psyksjuka.
Obotliga psykiatriska diagnoser. De hopplösa fallen.  
Låsta dörrar. Som ett fängelse. Rätts psyk på våningen ovanför.
Det första som möter mig är nerslitna väggar och tunga dörrar.
Tung stämning. Dystra färger. Skriken från alla människor som varit inlåsta här genom tiderna kan anas inuti dessa väggar.
Ångesten sitter i luften och blandas med den jag själv bär med mig.
Jag vill inte vara här, vill inte…
Bister min, kontrollerande ögon.
Jag fryser. Vrider upp till det allra varmaste. Slappnar av när varmvattnet rinner över mig.
Vattnet stängs plötsligt av. Nu räcker det. Du har duschat i två minuter. Förödmjukelse. Ilska och frustration. Protester hjälper inte.
Och jag förlamas av insikten om min totala maktlöshet.
Jag resignerar bit för bit. Det finns ingen väg ut.
I två års tid var jag en av dem som hasade i korridoren mellan rökrummet och sängen i väntan på nästa medicindelning.
Och det är ett trauma.

Tvångsvård under lång tid är ett utdraget trauma oavsett anledning och goda intentioner. Jag överlevde och det var målsättningen. Men i känslominnet, i alla kroppens celler, sitter det dolda traumat kvar.

Jag har djup och smärtsam kunskap om hur det är att vara patient i psykiatrisk slutenvård. Det är i skrivande stund tjugofyra år sedan jag klev ut från de låsta avdelningarna för sista gången. Under de åren har jag hunnit få lång yrkeserfarenhet som behandlare inom psykosocialt arbete.

Två helt olika roller. Två positioner som i den praktiska verkligheten ofta kolliderar med varandra. Men behöver det vara så, eller kan de användas tillsammans så att summan blir större än två?

Den här boken handlar om mig. Jag har skrivit den för att jag måste. Om jag med mina ord kan väcka tankar och bidra till reflektioner är det skäl nog. 

Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, så långt som möjligt som det var i verkligheten. De olika vårdgivarnas beskrivningar av problemen och patienten finns därför med som utdrag ur journaler.

Upplevelserna hos människan från Då, patienten som journalanteckningarna beskriver, är tagna ur minnet med stöd av dagböcker. De löper genom hela texten tillsammans med tankar om hur jag själv i rollen som hjälpare skulle välja att möta den människan.

Nu

Det som låses in

I min bok fienden inuti (2019) har jag beskrivit min egen upplevelse av att gå i psykoterapi. Temat för terapin var problem i nutid som jag visste hade rötter långt tillbaka, i en tid jag benämnde som Då. Jag visste att det var viktigt för mig att bearbeta min historia och ville leda samtalen dit, men vek automatiskt av så fort jag närmade mig.  Under de tre åren jag gick i terapi kunde jag inte få fram mer än några få semantiska minnen från tiden jag kallade Då. De dök upp som glimtar av någon annans liv, utan sammanhang i tid och rum. För att läka behöver jag införliva hela berättelsen om mig själv och mitt liv. Göra bilden av mig själv sammanhängande.

Jag har inte varit omedveten om min historia men har inte velat kännas vid vare sig Då eller personen som upplevt och levt där. Så hon blev en främling, det som hänt hade hänt någon annan och Då fanns bara i teorin. Fram till alldeles nyligen har jag kallat den perioden mina förlorade år, och Då har bokstavligen varit en lucka i mitt liv.

Före 2015 visste nästan ingen jag umgicks med utanför familjen vem jag varit eller vad jag sysslat med fram till 1998. Jag hade raderat de åren i min berättelse om mig själv, både inåt och utåt. Den som var jag Då fick inte förstöra bilden av den som är jag nu. Om jag fått frågor om vad jag gjort tidigare eller vad jobbat med innan studierna har jag frusit till is och svarat något avledande. I många situationer har kroppen reagerat på samtalsämnen om missbruk, psykisk sjukdom, tvångsvård eller ätstörningar med ett ögonblick – förmodligen osynligt för omgivningen – av något som kan likna flashbacks, innan jag snabbt samlat ihop mig. Jag har trott att det varit skam som förlamat mig, men tror också att det funnits en oförklarlig rädsla för att hamna i Då genom blotta tanken.

När jag hört dömande uttalanden om människor som fastnat i självdestruktivitet eller inte setts som behandlingsmotiverade har jag också reagerat starkt inombords, med en blandning av ilska, frustration och rädsla. Frustration över min egen tystnad eftersom jag egentligen vill protestera och försvara personen det handlar om och innerst inne försvara mig själv i efterhand för något som hänt för länge sedan. Och samtidigt har jag varit rädd för att jag ändå ska råka säga någonting, kanske avslöja mig och riskera avståndstagande. Eller ännu värre att missförstås.

Skammen har suttit som en mur mot och inför mig själv. Det blir väldigt tydligt när jag läser dagboken från 1987, när jag var utbytesstudent i Kanada. Jag kan inte ens i en dagbok som ingen annan ska läsa benämna i ord vad jag egentligen gör när jag skriver att jag ”tog ett bad”. Eller när jag ”promenerar i stan”.

Att gömma undan något innebär att man bekräftar det gömda som värt att förakta och det som är dolt skapar rädsla. Jag hade låst in delar av mitt tidigare liv och delar av mig själv för att de fyllde mig med förakt och rädsla och låset var vidmakthållandet. Men det som en gång ritat minnesspår i kroppen och nervsystemet försvinner inte och mycket kraft går åt till att barrikadera dörren. Man förstärker reglarna, försöka ljudisolera väggarna och gör allt för att hålla undan det där som är så hotfullt. Tiden går och till slut vet man inte ens vad hotet består av. Förutom känslan som säger att det måste vara något väldigt farligt eftersom det verkar så viktigt att skydda sig mot det.

Villighet att förstå tar udden av det hotfulla och fungerar avskammande. Löken som skalas lager för lager in till kärnan är samtidigt skammen som skalas bort och möjliggör läkande på egen hand.

Boken jag hade velat läsa Då

Rastlöshet, kontroll och egensinne är återkommande teman i mina egna anteckningar från Då, i dagböcker och i journalanteckningar. Den inre klådan, oron, har funnits i mig sedan barndomen liknar beskrivningen av det som i vissa teorier kallas tomhetsdepression, en upplevelse av förvirring och diffus oro som uppstår ur att inte veta vad man känner.

Tvivel på vad man känner och upplever innebär att allt måste bevisas och bekräftas. Det slår på automatiskt och får mig att tro att jag måste ta reda på mer, bli säker, samla fakta. Och tankearbetet blir en undvikandemanöver som leder bort från mina egna inre upplevelser, minnen och känslor utan namn.

Under min sjukdomstid sökte jag ständigt efter svar. Det är något jag alltid gjort och gäller det mesta jag ställs inför. Då som nu fastnar jag i tankarna som både kan vara en omedveten strategi för att undvika känslor och behov samtidigt som syftet var och är att förstå. Jag hade inte tillit till att någon annan skulle kunna eller vilja förstå vad jag behövde och var därmed hänvisad till mig själv. Att jag nu, trettio år senare, skriver boken jag kanske hade velat läsa Då är nästan lite ironiskt med tanke på att föreställningen om att behöva göra det själv om det ska bli gjort var en del av problembilden. Om den här boken hade tagits emot av mig och bidragit till någon insikt, eller förpassats till kategorin flumlitteratur kan jag inte veta. Men en annan människa kanske just nu finns, som söker efter igenkänning och vägledning.

Jag trodde jag skulle skriva en bok som redan fanns i mig och väntat länge på att komma ut, men skrivprocessen stannade upp innan jag ens hann börja. Det var som att boken själv gjorde motstånd. Jag tycktes dessutom få svårare och svårare att komma ihåg även sådant jag tidigare pratat och skrivit om och upptäckte att det inte bara var sjukdomstiden jag hade svårt att minnas utan även sådant som inte behövde låsas in, som inte var skamligt eller hotfullt.

Det kanske inte är så konstigt att hjärnan har svårt att veta vad som ska få finnas kvar och inte, och alla mina minnen fram till 1998 har en parallell som gör dem och personen i dem suddiga och overkliga. Det var mardrömmen jag levde i som var på riktigt och det vardagliga utfördes i en ”som om” tillvaro. Därför försvann även sådant som hörde till det vanliga ungdomslivet när jag sorterade ut mardrömmen ur medvetandet. Minnesluckan på ett helt decennium kan ha varit ett medvetet eller ett omedvetet val att radera en del av mig själv som jag inte ville kännas vid. Eller så speglar den helt enkelt hur mitt medvetande skyddade sig själv och att mina flyktbeteenden uppfyllde sitt syfte.

Projektet fick ligga nere tills jag hittade den bunt med journalkopior som jag beställt för fjorton år sedan och som jag inte trodde jag hade kvar. Bilden av att jag lägger bunten på elden i braskaminen, efter att snabbt ögnat igenom innehållet och konstaterat att ingenting stod där som jag inte redan visste, var så verklig. Men kanske var det bara en omedveten önskan om att slippa se dem igen. Nu läste jag igenom journalanteckningarna igen. Den här gången noggrant, ord för ord, eftersom jag ville ha med dem i boken så som de var skrivna.

Jag har arbetat på sjukhus i många år och är van att läsa journaler. Och jag har sällan stött på en sorgligare historik. De journalanteckningar jag nu hade i min hand tillhörde olika sjukhus och sjukvårdsområden och därför var det svårt att få överblick vid första genomläsningen. När jag började sortera datum och lägga dem i ordning såg jag plötsligt svart på vitt hur många månader och år jag varit inlagd på olika institutioner. Så mycket tid. Så mycket förtvivlan. Jag hade svårt att riktigt ta till mig att personen som beskrevs i anteckningarna var jag men genom att föreställa mig hur personen måste ha känt sig började jag också minnas hur hon känt sig. Hur jag känt mig Då, när anteckningarna skrevs. Och under arbetet med boken kom sedan fler minnen tillbaka. Smärtsamma känslominnen som aldrig tidigare vågat sig fram.

Åren mellan tjugo och trettio är en tid i livet många ser tillbaka på med nostalgi och glädje. Från februari 1992 fram till november 1996 vårdades jag sammanlagt drygt tre och ett halvt år på sjukhus, låsta avdelningar eller behandlingshem. De första åren frivilligt och de sista två åren under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tre och ett halvt år av fem. Jag hade ett självskadebeteende som var livshotande och som eskalerade i takt med min uppgivenhet efter varje misslyckat försök till behandling.

Självdestruktivitet innebär att offret och förövaren är en och samma. Men det finns alltid orsaker till att en människa flyr eller krigar mot sig själv. Och det finns ingen förövare. Jag utsatte mig inte för självdestruktiva handlingar i syfte att skada vare sig mig själv eller någon annan. Inte ens när jag var medveten om konsekvenserna eller hur jag och mina närmaste påverkades, hade jag förmåga att stoppa mig. Det var desperation. Ett krig utan riktning.

920224 – 920506  NÄL avd 64, anorexi-bulimi

920616 – 920617  Kungälvs sjukhus, suicidförsök 

921013 – 921023  Kungälvs sjukhus IVA, suicidförsök, vårdintyg 

930115 – Kungälvs sjukhus, esofagit

930401 – 930531  Behandlingshem, alkoholmissbruk

930610 – 930611 Kungälvs sjukhus, hypokalemi

930716 – 930719 Kungälvs sjukhus, intox, hypokalemi, hypertension

930810 – 930826  Kungälvs sjukhus IVA, suicidförsök

930830 – 940131  Behandlingshem, anorexi-bulimi

931207 – 931208  Kungälvs sjukhus, intox

940228  Kungälvs sjukhus, intox

940501 – 940908  Kungälvs sjukhus (940610 – 940624  IVA, <32 kg)

940909 – 940923  Kungälvs sjukhus IVA, intox

940909 – 941128  Kungälvs sjukhus LPT

941128 – 960320  Restad gård LPT

960329  Kungälvs sjukhus, akutbesök

960508  Kungälvs sjukhus, akutbesök

960515  Kungälvs sjukhus, esofagus rtg

960821 – 961031  Restad gård

Nu

Pandoras ask – eller en skattkista

Minnen kan återkallas på olika sätt. Efter att ha läst de journalanteckningar jag hittat hemma kunde jag komma ihåg lite mer, som avsnitt kopplade till anteckningarna men med uppehåll däremellan. Saknades det ett par månader mellan datumen i journalen kunde jag till en början inte fylla i någonting. Det var som att jag först behövde få min historia berättad för mig och sedan bekräfta att det hänt i verkligheten. Under månaderna som gick medan jag skrev dök fler och fler minnen upp. De hade behövt bli välkomnade för att våga sig fram.

Den läkare som signerat journalerna från de två sista åren jag tillbringade på Restad gård var en person som jag kände till och som fortfarande var yrkesverksam. Dessutom visste jag hur jag skulle få kontakt med honom. Han arbetade på samma arbetsplats som jag själv varit på under femton års tid, ända fram till årsskiftet 2018/2019. En bit in i skrivprocessen skrev jag ett mejl till honom i förhoppning om att kanske kunna få svar på en del frågor. På något sätt anade jag att han kanske kunde komma ihåg mig trots att det gått tjugotre år sedan jag skrevs ut från den sista vårdvistelsen. Om han inte kunde komma ihåg detaljer hoppades jag ändå få veta lite mer om hur man tänkte runt behandlingen rent allmänt på den tiden.

Dagen efter jag skickat mejlet ringde han upp. Jag blev glatt överraskad av hur tillmötesgående han var och att han dessutom var villig att lägga ner tid på att beställa mina journaler för att kunna hjälpa mig. En månad senare ringde han igen. Efter att ha läst journalerna kom han ihåg mig. När vi diskuterat behandlingsmodeller och teorier en stund sa jag att trots goda intentioner var resultatet för min del inte mer än att jag överlevde och undrade varför man inte erbjudit psykoterapi eller regelbundna samtal med psykolog. Han svarade att jag hade träffat psykologen två gånger i veckan under hela sista året jag var på avdelningen och jag blev minst sagt förvånad. Inte förrän han läste upp några datum från de journaler han hade fått fram kunde jag tro att det stämde. Jag hade inte, och har ännu inte trots att jag nu läst alla anteckningar något minne av ett enda psykologsamtal. Och den glömskan är en gåta som jag ännu brottas med.

Jag har kallat min historia för Pandoras ask och dörren bakåt som porten till Helvetet. Men nu såg jag möjligheten att få tillbaka min historia som en guldgruva. Jag vill lära känna mig, personen från Då. Anteckningarna från samtalen med psykologen får symbolen av en dörrnyckel till mitt inre Då och en chans att återknyta kontakten med en gammal barndomsvän som jag stött bort på grund av förmodade brott hon redan sonat.

Det var nödvändigt att fly under lång tid. Men nu väljer jag att kliva in i min mardröm, för jag lämnade kvar en viktig person där. Jag ska hämta hem henne.

Tre månader på sjukhus med seriösa ambitioner att bli frisk har inte hjälpt. Det blev bara ännu värre när jag kom hem. Jag hade verkligen ansträngt mig till det yttersta utan att bli bättre. Jag skulle aldrig orka ta mig igenom en sådan vårdperiod igen. Jag har gett upp. 

Oktober 1992

921013 IVA Kungälvs sjukhus Akutintag 

Idag intagit oklara mängder Anafranil, har 2 tomma Anafranilburkar 25 mg 200 st. vardera. Dessutom intagit sprit. Svärföräldrarna fann pat medvetslös i lägenheten och pat inkommer med ambulans medvetslös.  

Status: Djupt medvetslös med dålig andning. Magerlagd. Narkos tillkallas pga dålig andning och man får ej ner ventrikelsond men en del tablettrester på sondänden. Man beslutar om akut gastroskopi och därefter vård på IVA. 

921014 Daganteckning IVA 

Pat ventrikelsköljd med bara små tablettrester som utbyte. Pat har under natten vaknat till något. Idag suttit upp och talat delvis osammanhängande. Nu på morgonen är hon slö men väckbar. Lite desorienterad. Förefaller synhallucinera. F n inte pratbar. Hade vid ankomsten drygt 4 promille etanol i koncentration i blodet. Som möjligen tecken på Anafranilintoxikation noteras utöver den misstänkta synhallucinosen, mydriasis, subfebrilitet och möjl en viss ataxi (ligger mestadels helt stilla)

921015 Daganteckning IVA 

Allt mindre abstinenssymptom av tricyklikaintox. Hallucinosen, ataxien, avtar men är fortfarande klart märkbar. Lite ”oren” basalt dorsalt på hö lunga varför insättes på antibiotikum. Gör en lungrtg. Psykiatrikerkonsult som träffat pat tidigare såg henne åter igår och återkommer idag för ny bedömning.

Pat vaknar successivt upp, blir allt mer orolig, aggressiv, insisterande på hemgång. Trots kvarstående men avtagande synhallucinos saknar hon fullständigt sjukdomsinsikt och efter psykiaterbedömning skrives vårdintyg och pat överföres till avd 10 för sluten psykiatrisk tvångsvård.  

Jag väljer att inleda min berättelse med den händelse som jag i efterhand sett som ett av de tillfällen som jag överlevde med en hårsmån och som också långt efter jag blivit frisk återkommit i form av något som skulle kunna beskrivas som paranoida flashbacks under sjukhusvistelser. De är förmodligen kopplade till hörselhallucinationerna jag hade när jag vaknat upp och trodde människor utanför rummet jag låg i pratade om mig med arga anklagande röster. 

När jag började öppna dörren bakåt var det först hit jag kom. Till tankar på hur nära det varit och i tvivel på om jag mindes rätt. Till känslominnen som jag nu när jag har journalanteckningarna framför mig kan härleda till hallucinationerna och oförmågan att röra mig som är ett par av symptomen på delirium orsakat av kombinationen stora mängder alkohol och tricykliska antidepressiva. 

Självmordsförsöket skedde en kort tid efter min första vårdperiod då jag varit inlagd i tre månader för behandling som inte hade resulterat i någon förbättring. Och jag kan förstå att önskan om att avsluta livet var på riktigt genom scenerna som dyker upp när tänker tillbaka. 

Jag sitter vid köksbordet med ett glas sprit framför mig som snabbt måste ner för att döva äckelkänslan inom mig och gentemot mig själv efter ännu en hetsätning.
För att döva mig under tiden som jag skurar köket och toaletten, sopar undan spåren. Döva uppgivenheten efter att ha satsat på behandling och ändå inte lyckats bli bättre.  
Det kan bara inte misslyckas om jag tar över hundra tabletter och sköljer ner dem med hela flaskan Explorer. För jag inte se något slut på mitt helvete.
Orkar inte känna panik, självförakt och ångest dygnet runt. Orkar inte hälla i mig mer sprit och vakna med abstinens och bakfylla. 
Jag vill inte dö, men inte heller fortsätta leva så här. 

För att förstå hur känslan av uppgivenhet kunde bli så stark behöver bakgrunden och vad det innebar för mig att söka hjälp förklaras och vilka krafter jag kämpat mot under många år. Och vad som därför stod på spel när jag sökte hjälp ett halvår tidigare.

I åtta års tid har jag varit ensam med min skam och min hemlighet efter att som sextonåring letat upp en ungdomsmottagning på annan ort, dit jag tagit mig med buss utan att berätta för någon. Psykologen jag träffade där ville att mina föräldrar skulle medverka och jag tog med mig mamma dit.  Kontakten avslutades ganska snart, kanske för att jag inte upplevde att den ledde någon stans. Det skapades aldrig någon personlig kontakt mellan mig och psykologen och jag tror inte mamma uppskattade samtalen med dem heller. Jag hörde henne uttrycka att hon känt sig anklagad efter ett av besöken, vilket jag kan förstå utifrån förklaringsmodellerna man utgick från som lade skulden på familjesystemet och främst modern. Deras antaganden kanske eller kanske inte stämde, men framkastade som ett påstående om att ”så här ligger det till, det vet vi allt!” gjorde att även jag nekande bestämt till att det skulle kunna handla om familjemönster. Så viktigt är det att samtala på ett sätt som inte ger den man samtalar med känslan av att bara vara ett medel för bekräftelse av de egna teorierna! 

Brustna förväntningar på att kunna bli förstådd innebar att övertygelsen om att jag måste lösa alla mina problem på egen hand stämde och att den var nödvändig. Besvikelsen efter denna första kontakt var så stor att det tog mig hela åtta år, med tiden allt värre symptom och djupare in i sjukdom och missbruk, innan jag sökte hjälp näst gång.