Ur Mitt liv & kommentatorspåret

Tanken slog mig igår när jag lullade runt på en festival i Uddevalla, mina tillsynes geniala idéer drabbar mig ibland under intagandet av alkohol. Detta lär ha varit runt slutet av augusti 2013, om jag inte missminner mig, Denna gång formulerade jag titeln till denna bok och tänkte att jag borde anstränga mig och få ned någonting av allt som tycks hända i min omloppsbana runt jorden. 
Festivalen var säkerligen mycket bra och givande, men majoriteten av tiden under festivalen befann jag mig på båten som jag och lillebror hade seglat dit. När jag kände mig farligt korrumperad med risk att drunkna fanns den där som en livboj att hänga sig i. Likt en avdankad fjortis som aldrig har omfamnats av alkohol låg jag där och sov ruset av mig.
Jag borde kanske inte ha gått på den där festivalen. Det var ingenting som lockade direkt, mer än att det var ett tillfälle för att fånga någonting att minnas. Uddevalla känner jag i det stora hela ingenting för, men om du har vägarna förbi McDonalds runt 3-tiden på morgonen en lördag så finns möjligheten att få en äkta blick av vilka Uddevallaborna är, och inte är. Jag sitter nu här dagen efter detta festivalande och undrar vad det hela handlade om. För min del är det i skrivandets stund högst oklart. 
Jag har ingen bra relation till det här med konserter. Tidigare har jag bevittnat både U2 och Robbie Williams, men jag var halvt sovande under båda dessa framträdanden, inte för att de var dåliga, men jag går helt enkelt inte igång. Således försöker jag påtvinga mig själv att härda ut och låtsas njuta av dessa musikaliska tillställningar, men vid det här laget borde jag ha insett att det är lönlöst. Kanske är det därför som jag tenderar att förtära stämningshöjande preparat såsom alkohol under liknande tillfällen. Och om jag inte har en förutbestämd plan för hur kvällen skall utstaka sig så går det oftast mindre bra. Det vore bättre om jag inte mindes någonting, kanske. Om jag är riktigt på gång och glad skulle jag kunna konversera mig fram med en massa folk, likt en jävla vocabulistisk DJ. Vet dock inte vad det inre kommentatorspåret skulle säga om ett sådant beteende i efterhand. Igår när jag var i mitt esse skulle jag öppna en ölflaska med tänderna och bet av övre delen av flaskhalsen, lite överdrivet hardcore. Jag vill ingen illa, men samtidigt kan jag se hur destruktiva dessa rader av självreflekterande kan låta. 
Konsten att upprepa samma procedur och förvänta sig annat resultat är något som få bemästrar lika grundligt som jag, det är jag plågsamt medveten om. Nu gjorde jag ju ingenting annat än sov under min fylla, eftersom jag blir skrämmande trött av alkohol samtidigt som jag käkar psykos-medicin på kvällen som kan däcka en valross. Klockan 04:00, när jag hade sovit klart, var jag redo att gå på festivalen som vid det laget var ett avlutat kapitel. Förmodligen var det lika bra att jag missade det hela, jag hade säkerligen känt mig oerhört malplacerad i vilket fall. En form av roulettspelande som människor bedriver var dag tänker jag. Det är fullkomligt bedrövligt och tråkigt när man befinner sig i mellanläget, vilket är ett läge då allt är som det skall, fast du känner ingenting, och då är det kanske inte som det skall vara? 
Jag tänker ofta att jag skulle vilja känna mer, men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Föreställ dig att det är någon som har satt en mössa på ditt huvud som finns kvar även om du tar av den. Är jag deprimerad? Nja, det har jag svårt att tänka mig. Den här jävla mössprylen ihop med kommentatorspåret samt jag själv bildar treenigheten Carl-Oscar Jonsson. Nu när du har hört talas om mina teorier om hur tillvaron kan bemästras skall jag förtälja om en annan tradition. En gång om året låser jag ute mig och låter en av förståsigpåarna från Securitas öppna dörren till mitt studentrum för 500 kr. Det är dyrt att låsa upp en dörr tydligen. Hoppas fan att de inte jobbar på ackord. Eftersom klockan nu är 22:57 orkar jag inte sitta och förtydliga min uppenbarelse mer denna kväll utan får ta tag i detta vid nästa andakt.