Smakprov

2019


Det som låses in försvinner inte

I min bok Vän med fienden inuti (2019) har jag beskrivit min egen upplevelse av att gå i psykoterapi. Temat för de samtalen var problem i nutid som jag visste hade rötter långt tillbaka, i en tid jag benämnde som Då. Fram till alldeles nyligen har jag kallat den perioden mina förlorade år, och Då har bokstavligen varit en lucka i mitt liv. Under den tre år långa terapin kunde jag inte få fram mer än några få semantiska minnen från den tiden, utan sammanhang i tid och rum. Jag visste att det var viktigt för mig att bearbeta min historia och ville leda samtalen dit, men vek automatiskt av så fort jag närmade mig. Det enda jag kunde få fram var korta omnämnanden av olika händelser, lite i förbifarten, som om de gällde någon annan.
För att läka behöver hela berättelsen om mig själv och mitt liv införlivas och bli sammanhängande. Men trots att jag alltid har varit medveten om min historia har jag inte velat kännas vid vare sig Då eller personen som upplevt och levt där. Så hon blev en främling, det som hänt hade hänt någon annan och Då fanns bara i teorin.
Att inte förstå skapar rädsla och ibland förakt. Jag hade låst in delar av mitt tidigare liv och delar av mig själv för att historian fyllde mig med förakt för den jag var. Och av rädsla för att gamla strategier skulle triggas om jag väckte upp känslominnen från förr.
Men det som en gång ritat minnesspår i kroppen och nervsystemet försvinner inte. Mer och mer kraft går åt att barrikadera dörren och man kan förstärka reglarna, försöka ljudisolera väggarna, allt för att hålla undan det där som är så hotfullt. Tiden går och till slut vet man inte ens vad hotet består av. Förutom känslan som säger att det måste vara något väldigt farligt eftersom det verkar så viktigt att skydda sig mot det.
Före 2015 visste nästan ingen jag umgicks med utanför familjen vem jag varit eller vad jag sysslat med fram till 1998. Jag hade raderat de åren i min berättelse om mig själv, både inåt och utåt. Den som var jag Då fick inte förstöra bilden av den som är jag nu. Om jag fått frågor om vad jag gjort tidigare eller vad jobbat med innan studierna har jag frusit till is och svarat något avledande. I många situationer har kroppen reagerat på samtalsämnen som missbruk, psykisk sjukdom, tvångsvård, ätstörningar med ett ögonblick – förmodligen osynligt för omgivningen – av något som kan likna flashbacks, innan jag snabbt samlat ihop mig. Jag har trott att det varit skam som förlamat mig, men tror också att det funnits en oförklarlig rädsla för att hamna i Då genom blotta tanken.
När jag hört dömande uttalanden om människor som fastnat i självdestruktivitet eller inte setts som behandlingsmotiverade har jag känt en blandning av ilska, frustration och rädsla. Frustration över min egen tystnad och rädsla för att jag ändå ska råka säga någonting, kanske avslöja mig och riskera avståndstagande. Eller ännu värre att missförstås.

Att vilja förstå fungerar avskammande. Löken som skalas lager för lager in till kärnan är samtidigt skammen som skalas av och möjliggör läkande på egen hand.

Boken jag hade velat läsa Då

Under min sjukdomstid sökte jag ständigt efter svar. Det är något jag alltid gjort och gäller det mesta jag ställs inför. Då som nu fastnar jag i analyserande som både kan vara en omedveten strategi för att undvika känslor och behov samtidigt som syftet var att förstå vad som skulle kunna hjälpa mig att bli frisk. Jag hade inte tillit till att någon annan skulle förstå och var därmed hänvisad till mig själv. Att jag nu, trettio år senare, skriver boken jag letade efter Då är nästan lite ironiskt med tanke på att föreställningen om att behöva göra det själv om det ska bli gjort var en del av problembilden. Om den här boken hade tagits emot av mig och bidragit till någon insikt, eller förpassats till kategorin flumlitteratur kan jag inte veta. Men en annan människa kanske just nu finns, som söker efter, igenkänning, sammanhang och vägledning.
Om man inte vet vad man känner uppstår förvirring och diffus inre oro som i vissa teorier har kallats tomhetsdepression, ett annat namn för rastlösheten som har funnits i mig sedan barndomen. För att skapa en röd tråd av upplevelser genom åren ville jag börja med att förklara hur den hänger ihop med utvecklingen av sjukdomarna och med svårigheterna att ta sig ur dem. Men svårigheterna med veta vad man känner innebär samtidigt att det uppstår tvivel som tvingar mig att söka bevisning på allt. Tvivlet i sig är en skyddsmekanism som slår på automatiskt och får mig att tro att jag måste ta reda på mer, bli säker, samla fakta. Tankearbetet leder bort från mina egna inre upplevelser, minnen och känslor utan namn.
När jag skrev min första bok blev jag än mer medveten än jag varit innan, om ordens betydelse för att skapa sammanhang och integrering av splittrade delar av självet. Bokskrivandet har för mig inneburit att varje ord, stycke och kapitel måste betraktas från alla möjliga perspektiv och kanske formuleras om många gånger innan mening och innebörd blir så som jag vill att läsaren ska förstå det skrivna. Och i ansträngningen att göra texten begriplig blir det på samma gång mer begripligt för mig själv och en väg till självförståelse, till att hitta känslorna och uttrycka dem utan att de fastnar i självcensuren. Jag går inte lika lätt vilse när jag betraktar labyrinten av tvivel på mina upplevelser, som när jag befinner mig insnärjd i den. De skrivna orden fungerar som egenterapi där dialogen både kan föras på insidan och betraktas utifrån.
Samma handling kan förstås fylla olika funktioner och ord kan användas som ett sätt att slippa känna. Jag vet inte om jag flyr in i orden eller använder dem som en väg in till mig själv. Kanske är det både och. Distansen kan ibland behövas som en bro in till det onåbara.

Jag trodde jag skulle skriva en bok som redan fanns i mig och väntat länge på att komma ut. Men skrivprocessen stannade upp innan jag ens hann börja. Det var som att boken själv gjorde motstånd. Jag tycktes få svårare och svårare att komma ihåg även sådant jag tidigare pratat och skrivit om och upptäckte att det inte bara var sjukdomstiden jag hade svårt att minnas utan även sådant som inte behövde låsas in, som inte var skamligt eller hotfullt.
Det kanske inte är så konstigt, att hjärnan har svårt att sortera vad som ska finnas kvar och inte, och alla mina minnen fram till 1998 har en parallell som gör dem och personen i dem suddiga och overkliga. Det var mardrömmen jag levde i och som var på riktigt och det vardagliga utfördes i en ”som om” tillvaro. Därför försvann även sådant som hörde till det vanliga ungdomslivet när jag raderade mardrömmen ur medvetandet.
Projektet fick ligga nere tills jag hittade den bunt med journalkopior som jag beställt för fjorton år sedan och som jag inte trodde jag hade kvar. Bilden av att jag lägger bunten på elden i braskaminen, efter att snabbt ögnat igenom innehållet och konstaterat att ingenting stod där som jag inte redan visste, var så verklig. Men kanske var det bara en omedveten önskan om att slippa se dem igen. Nu läste jag igenom journalanteckningarna igen. Den här gången noggrant, ord för ord, eftersom jag ville ha med dem i boken så som de var skrivna.
Jag har arbetat på sjukhus i många år och är van att läsa journaler. Och jag har sällan stött på en sorgligare historik. De journalanteckningar jag nu hade i min hand tillhörde olika sjukhus och sjukvårdsområden och därför var det svårt att få överblick vid första genomläsningen. När jag började sortera datum och lägga dem i ordning såg jag plötsligt svart på vitt hur många månader och år jag varit inlagd på olika institutioner. Så mycket tid. Så mycket förtvivlan. Jag hade svårt att riktigt ta till mig att personen som beskrevs i anteckningarna var jag men genom att föreställa mig hur personen måste ha känt sig började jag också minnas hur hon känt sig. Hur jag känt mig Då, när anteckningarna skrevs. Och under arbetet med boken kom sedan fler minnen tillbaka. Smärtsamma känslominnen som aldrig tidigare vågat sig fram.

Åren mellan tjugo och trettio är en tid i livet många ser tillbaka på med nostalgi och glädje. Från februari 1992 fram till november 1996 vårdades jag sammanlagt drygt tre och ett halvt år på sjukhus, låsta avdelningar eller behandlingshem. De första åren frivilligt och de sista två åren under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tre och ett halvt år av fem. Jag hade ett självskadebeteende som var livshotande och som eskalerade i takt med min uppgivenhet efter varje misslyckat försök till behandling. Det var desperation. Ett krig utan riktning.